Dalarna är det landskap som ligger oss varmast om hjärtat, näst efter vårt eget Västergötland. I Siljandalen har vi varit varje år någon vecka sen vi träffades i början av 90-talet. I år var inget undantag – det blev en stuga på Sollerön i 10 dagar. I Zornmuseets souvenirshop köpte jag mig go’a ullknästrumpor, tunna, att värma benen med i vävstugan till höst och vinter!
Min lilla röda anteckningsbok följer alltid med på resa. Där noterar jag idéer till nya vävprojekt, en bindning som jag sett på en utställning som jag själv vill prova senare, eller en oemotståndlig färgkombination som tilltalar mig. Minnet är kort och boken blir ett stöd!
Sen hittar jag förstås alltid lite material, även om jag ålägger mig inköpsförbud till min proppfulla verkstad! Rostrött bomullstyg, två packar för 40 kr, lingarn från Växbo lin i helt oemotståndliga färger i Sätergläntans butik – och samma kvalitet på en loppis, mörkgrått, för en spottstyver. Och så några små broscher att använda som garnering på en aftonväska kanske.
En korg med fack att skylta upp småsaker i när vi har utställning, pulsvärmare i olika storlekar t ex, och en annan som nog varit brödfat – fem kr vardera betraktar jag som ett fynd!
Stugan vi hyrde hade en TV, modell tjock-TV, men vi fick aldrig igång den. Istället blev det på kvällarna tid till samtal över en kopp te eller ett glas vin, och så hann jag fålla i alla fall ytterligare två av mina nerklippta toaletthanddukar. Härliga dagar som gav mycket rekreation och inspiration!
Nu ska det bli ullplädar, efter kämpandet med superbreda mattan. Lite snällare mot kroppen, lite mjukare material. ”Fös-väv” kallar jag plädvävning och gardinvävning. Inget slående med slagbommen – man föser intill inslaget!
Efter förskedningen, då jag ser till att breda ut varpen till den bredd den ska ha i vävstolen, var det dags för pådragning, och det klarar jag på egen hand med min pådragningsknekt, där mothållet istället för tre starka damer är tre plastdunkar (för bensin, tror jag) med rätt vattenmängd i för identisk tyngd. Funkar perfekt, och jag får ett ordentligt work out-pass på köpet.
Dygnet här i Brommösund har verkligen bara 24 timmar, här också. Jag har försökt tänja och tänja, orka mer och sova mindre, men det är bara att gilla läget.
Det är lätt att önska sig en klonad version av sig själv just nu!
Det nya året har givit oss en ny liten familjemedlem, dvärgschnauzertiken Daisy, 3 år, och hon har måst vänja sig vid att matte går till vävstugan på förmiddagarna. Det har fått ta sin tid, och varje gång är det som om jag rest till Amerika… Så stunderna i väven har blivit lite kortare i januari, men nu börjar hon lita på att jag ju kommer tillbaka.