Sista metern på den oblekta mattvarpen räckte ju inte till någon matta, så jag tog tillfället i akt att skapa en bildväv. Inslaget är enkla, centimeterbreda trasor, och motivet tog jag ur huvudet – eller genom att lyfta blicken och beskåda utsikten från min vävateljé: Brommösundet västerut.
Det är väldigt befriande att utan prestationskrav få skapa fritt – utan tanke på om kunden gillar randningen, eller om färgerna verkligen stämmer i den aktuella miljön för just den här kundens matta.
Eftersom jag väver i vanlig vävstol (och inte i upprättstående gobelängvävstol) ligger ju bilden ner medan den skapas. Jag kan inte få längre avstånd till bilden än 150 cm, dvs lite kortare än min egen längd när jag står upp på vävpallen, för att se hur den kommer att se ut på en vägg, på avstånd. Så jag har en vanlig kikare till hands, och vänder den bakfram och betraktar väven. Då ser den ut att vara mycket långt bort, och all nyansering i vatten, skog och molnhimlar framträder tydligt.
Det kan bli ett vådligt klättrande upp och ner på vävpallen….
När frans och upphängning var klar fodrade jag bildväven med ett stycke halvblekt linnelakan ur mina förråd, för att ge stadga och dölja avigsidan.