Nu växer ett antal plädar fram i vävateljén. Ny varp är pådragen, och denna gång ullgarn i tre naturliga nyanser. Jag rensar i mitt garnlager, och av den här vita och grå kvalitén finns det så det räcker till en varpräcka till, för ytterligare fyra plädar!
Men beträffande inslagsgarnet upptäckte jag att det allra mesta i hyllorna var ”permanent malsäkrat” – det var äldre fynd och fådda blommor från kanske 1960-talet. På den tiden malsäkrade man med DDT-baserade medel. Så det blev en hel stor sopsäck som gick till destruktion på Bångahagens återvinningsstation inne i Mariestad. Och sen for jag till Kampes Ullspinneri i Ullervad och köpte nytt inslagsgarn till mina plädar.
Jag randade den första, röda pläden utan att mäta ränderna alls. Varje spole fick räcka så länge den räckte – randningen bestämde jag i fönstersmygen bakom vävpallen så att fördelningen av nyanserna blev jämn och vacker.
Ett nytt sätt att göra stadkanter testar jag den här gången. Plädar kan bli lite slankiga i kanterna, och det här nya sättet verkar än så länge bli ett bättre alternativ!
Markeringstråden i kanten skvallrar om att det finns en knut någonstans på garnet utmed vävnaden just här. Innan plädräckan går till beredning måste alla knutar lösas upp och ändarna sys in jäms med inslags- eller varptrådarna så att de blir osynliga. Annars kan beredningsprocessen i kardborre-maskinen äventyras.
Temperaturen i ateljén är precis lagom för mina små plantor – rotselleri, purjolök och tre sorters sallat. Rummet håller 18 grader och närmast fönsterrutan är det bara 15, och så har jag investerat i en växtbelysning för att få optimalt växtresultat. Båda mina stora intressen på samma plats!