Sparsamhet är en dygd

IMG_2429IMG_2388

 

 

 

 

 

När de rosa handdukarna var färdigvävda och nerklippta återstod som vanligt ca 30-40 cm av varpen, efsingarna – den bit som måste bli kvar mellan vävaren/vävnaden och pådragningskäppen längst bak i vävstolen. I vanliga fall drar jag bara ur trådarna ur sked och solv, och kastar. Vi lärde oss det på 70-talet när jag gick min första vävkurs. ”Inget att spara.” Och så lite nedlåtande: ”Förr, när det var ont om material, då sparade man och snålade och hittade på användningsområden i en ny väv, men nu är vi moderna och har råd…”

Men  nu börjar det ju vara så igen, att vi egentligen inte har råd. Att slösa med resurserna, med bomullen, eller vattnet som går åt för att odla bomullen. Eller linet för den delen, eller något material överhuvudtaget. Återbruk är ledordet 2017.

Så jag plockade tråd för tråd ur efsingsbunten, och satte ihop 4 mellanrosa, 2 mörkrosa, 3 blekrosa, 2 mörkrosa och 4 mellanrosa till en liten hängbandsvarp till handdukarna. Varje 30-40 cm’s varp räcker till fyra hängband, så detta får jag göra tre gånger för att få ihop band till alla handdukarna.

Känns mycket tillfredsställande att återgå till farmors-mormors sparsamhetstänk!

Det här inlägget postades i Inspiration, Torsövävarna, Vävning, Vävskola - hur man gör. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *