Ibland måste man bara våga

Med garnrullarna av lingarn i handen hade jag en vision av tunna, svala och luftiga sjalar. Det var ett besvärligt garn som var lite ojämnt i strukturen och inte löpte så lätt i hanteringen. Men färgerna var jag mycket nöjd med.

När jag klippte ner väven var dom som papp. Som kartong. HELT oanvändbara, för glesa till löpare, för styva till sjalar, näe….. I alla fall knöt jag fransarna, och funderade. Använda själv – nej jag ville inte ha något så stelt runt halsen.  Kasta i soporna?

Jag sov på saken. Sen tänkte jag – vaddå, det kan ju inte bli värre. Jag handtvättade dom så varmt jag kunde, centrifugerade i maskin och sen fick dom gå i torktumlaren. Dödssynd egentligen, för linnevävar. Men – heureka! När jag tog ut dom var dom – tunna, lätta som spindelväv och precis som jag hade tänkt.

Nu är dom dessutom strukna, och helt underbara…

Det här inlägget postades i Torsövävarna, Vävning, Vävskola - hur man gör. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *